Vi väljer från helgmenyn som serveras lördag och söndag 12-17. Det finns också vardagsluncher och á la carte som vi inte har möjlighet att prova denna gång. Vi väljer mellan sex varmrätter i prisklassen 100 till 200 kronor och fastnar för ” Wallenbergare på viltfärs med potatispuré, skogssvampsås och rårörda lingon, 135:-” och ”Fisk-och skaldjurssoppa, 98:-”. Tvååringen i sällskapet får lite av varje från våra tallrikar eftersom det saknas barnmeny. Wallenbergaren är god men aningen torr vilket vägs upp av det krämiga moset och perfekta lingon som tillbehör. Fisksoppan har för lite skaldjur men är fräsch och mustig.

På det hela taget är Tropikhuset en restaurang med bra mat och en extra upplevelse i miljön. Vi ser fram emot att prova á la carten en snöig vinterkväll.

Betyg: ***
Telefon: 013-130320
Adress: Trädgårdsföreningen
Hemsida: http://www.tropikhuset.nu/index.php

Så till maten: vi beställer in ”Tre ostar med valnötschutney & grissini med 3cl. dessertvin 85.-” En smakfull tallrik med en grekisk parmesamliknande ost, carbozola och gorgonzola. Den grekiska osten är torr i typen och inte riktigt i min smak, de andra två är perfekta. Valnötschutneyn har en bra balans med tuggmotstånd i nötterna, sött och lite starkt. En ensam grissini är lite snålt till de starka ostarna, men dessertvinet och chutneyn hjälper till att bryta av smaken.

Servicen är bra och uppmärksam och det är inga problem när min vän vill byta ut en av sina ostar mot cambozola. Kort sagt är det mysigt och välkomnande på Kniv å Gaffel. Det är också ett av få ställen i Linköping där man faktiskt kan beställa riktiga tapas, dvs. man kan fylla bordet med rätter som går att dela på flera.

En mer utförlig recension gjordes 2004. Klicka här

Konceptet är lysande: Emile och Fatima serverar den mat de själva älskar, men gör det bara om de hittar riktigt bra råvaror och har tid att laga dem tillräckligt kärleksfullt. Det innebär att allt på matsedeln inte går att beställa, vilket tydligt står skrivet i dess förord. Gästerna blir avväpnade från början och har därför inget emot det begränsade utbudet eller att vänta en stund. Tyvärr hinner vi ändå drömma oss bort och paxa de rätter vi vill ha innan Emile skär ner på alternativen, så förrätten hoppar vi över. För drygt 200 kronor får vi en Paris Classic: Cognacsflamberad oxfilé med fempepparsås, smörslungade grönsaker, färsk timjan och potatisgratäng. Inget att klaga på där; vackert upplagda grönsaker och lagom blodig oxe ligger på en härlig sås och potatisgratängen är krämig. Se emellertid förbättringsförslagen nedan! Lammkotletterna (220 kr) serveras med en confit av lök, aubergine, fikon och rostade grönsaker. Lika härlig den, som svenne behöver man varken salta eller peppra. Såsen är mycket god och smakrik, men vi saknade smak av fikonen som kunde ha varit fler. Vi väljer den lättaste(!) efterrätten, en ganska udda sådan: Île flottantes (85 kr) – flytande öar av sjudna maränger i ett hav av vaniljsås serverade med färska jordgubbar, blåbär och hallon plus lite bränt socker. Vi vet inte hur en sådan ska smaka, men den här var god, särskilt den rent gudomliga vanliljsåsen! Le Bistros cognacsflamberade crèpes är antagligen värda att rekommendera. De har gott rykte, men för att vara säker på att få smaka måste de beställas en dag i förväg.

Vi brukar sällan ge förbättringsförslag, men det kanske kan vara på sin plats i det här fallet, för le Bistro är en restaurang som ganska enkelt skulle kunna hamna i Linköpings restaurangtopp! 1. Meddela direkt vilka rätter på menyn som går att beställa. 2. Servera någonting extra. Vi är lättflörtade; hembakat bröd med olivolja, lite sallad, en amuse eller vad som helst – särskilt när väntetiderna kan variera en hel del. 3. Om inte belastningen är för stor, presentera maten för gästerna, det är den värd. 4. Dra ner på fettet. Det är ingen utmaning att laga god mat med mycket fett.

Personalen är trevlig och till en början snabb. Vi får in förrätterna på en kvart. Sedan händer något. Eller snarare inget. Vi väntar och väntar och efter fyrtio minuter meddelar vi att vi känner oss bortglömda. Det händer fortfarande inget, men så efter ytterligare en kvart dyker varmrätterna in. För det är liksom så det är. Magnolia har missat hela poängen med sjurättersmenyn och serverar istället rätterna två och två på samma tallrik. Smart ur personalsynpunkt kanske, men inte den service man väntar sig med en sjurättersmeny – då ska sju rätter serveras som pärlor på ett band. Annars kan man lika gärna göra ett tapasupplägg, vilket för övrigt hade fungerat utmärkt med den smårättscrossover som serverades.

Hur smakar då maten? Mangosalladen är inte jättespännande men god. Mango, papaya, kyckling och ruccola med en enkel dressing fungerar utmärkt att börja med. De först två rätterna är en vegetarisk maki (sushi) med soya/wasabisås – god standardsushi, köttfärsskivor med jordnötssås smakar en aning mer spännande. Rödbetssoppan med pilgrimsmussla saknar all antydan till rödbeta i både smak och färg, men är ändå en god och lagom stark tomatchilisås. Detta kompanjeras av en tigerräka på en liten hög tofu- och avokadotärningar.

Ankbrösten från Levire är riktigt bra, härlig smak och konsistens, lagom länge tillagade och serverade med en god apelsinplommonsås och jasminris. Lotuschipsen är fina (gjorda på lotusblommans rot), men smakar inget annat än friterat. Tonfisken är överkokt och lite stabbig.

Sjurättersefterrätten Grande innehåller lite smått och gott från köket, helt otajmade efterrätter (typ inlagda körsbär som ligger granne med inlagda päronskivor, ingefärsglass bredvid espressopannacota.

Varför får Magnolia bara tre stjärnor, trots mysig miljö, bra mat och skapliga priser? För att inte det bästa sällskapet i världen kan distrahera hungrande magar som väntar i ovisshet under en dryg timme mellan två rätter.

Miljön är Texasinspirerad, med tjurhorn på väggen, Texasflaggan
i taket och trevliga barbord där man ha lite opretentiöst barhäng – perfekt för att dricka margaritapitchers
innan maten. Ölen serveras i frusna glas med frosten fortfarande på – ett
måste för den äkta Longhornkänslan. Naturligtvis kan man även
få öl i sin pitcher.

Maten är sann Texasmat: grillade biffar, riktig Texaschili, fajitas
och nachos. Denna restaurang är inget för vegetarianer – även
om de erbjuder vegetariska alternativ – fråga servitören. Menyn erbjuder också hummer (Fresh ”Maine” Lobster,
155 kr för en halv eller 295 kr för en hel) men fokus ligger på köttet.
Förrätterna kostar mellan 60 (Nachos med två såser)
och 95 kronor (Beef or Chicken Bontaña) och huvudrätterna
ligger på mellan 170 (”Ladies” entrecôte 200 gr,
det minsta kött man kan få) och 495 kronor (Sitting Bull),
men för det får man å andra sidan ett helt kilo biff – vanligen
mer än nog för fyra personer. Man kan också få ljuvliga fajitas (biff,
kyckling eller scampi) för 190 kronor, eller Bar-B-Q Ribs för
145 kronor. Efterrätterna är också klassiskt amerikanska som Old
Fashion American Apple Pie (65 kronor), Brownies (också 65
kronor) eller Blueberry Crumb Pie (samma pris även för den).
Den enda milkshake du kan få här är Liqour Shake med
vaniljglass och Baileys för 92 kr.

Vi valde att dela en Nacho Chips för 70 kronor som förrätt
(eftersom vi ätit på Longhorn i Stockholm vet vi att man
inte får ner mer tillsammans med huvudrätten). Till denna serverades
fyra dipsåser: salsa, guacamole, cheddarostsås och Texas chili.
Salsan var föredömligt fräsch, stark och söt; guacamolen
hade lagoma bitar av hel avokado i och smakade himmelskt; cheddarostsåsen
smakar faktiskt cheddarostsås: jättegott; och chilin är en
klassisk Texaschili: måste smakas. Full pott för förrätten.

Till huvudrätter beställde vi in New York Cut Striploin (200g
biff för 180 kronor) och Lammfilé (205 kronor). Båda
serveras med antingen pommes frites eller bakad potatis och en halv majskolv.
Till lammet får man vitlökssmör, medan man får hälla
på den klassiska Texas Smokehouse såsen på biffen – grillsåsen är
en klassiker av en anledning. Självklart får man välja hur
man vill ha köttet grillat och
det håller den höga kvalitet som man förväntar
sig. Biffen är prima och stekt precis lagom mycket för en
blodig biff – efter önskemål. Lammet var saftigt och mört – så som lamm kan
vara när det är som bäst. Pommes Fritesen är skuren i lagom
stora bitar men är på gränsen till att vara lite för lite
friterad, men majskolven är fulländad.

Det här är köttfest när den är som bäst. Stora
köttbitar med goda såser och tillbehör som inte går av
för hackor. Nackdelen är naturligtvis att man är alldeles för
mätt för en efterrätt. Grattis Linköping, vi har vunnit
ett Texas Longhorn.

Betyg: ****
Telefon: 013-14 40 61
Hemsida: www.texaslonghorn.se

Vi slår oss ner och får från första sekund den bästa servicen. Helt underbart! Känns nästan overkligt i Linköping, där servitörerna generellt sett tror sig inneha ett högstatusyrke som gästerna aldrig kommer att uppnå. På ModMed är servitören vänlig, korrekt och uppmärksam som en klassisk butler. Vi beställer jordärtskocksoppa med friterad ravioli fylld med getost och karamelliserat äpple (97 kr) till förrätt och risotto med confiterad anka, mango och vårlök till varmrätt (125 kr). Den hungrigare delen av oss väljer en 5-course set dinner (495 kr). Mer om de rätterna senare. Vi får först in en liten apertif med blomkålspuré. Den är mycket smakrik, god och retligt liten, precis som en aptitretare ska vara. Därefter kommer ett halvdussin skivor friskt vitt bröd som doppas i smaksatt olja och salt och peppar.

Vi slår oss ner och får från första sekund den bästa servicen. Helt underbart! Känns nästan overkligt i Linköping, där servitörerna generellt sett tror sig inneha ett högstatusyrke som gästerna aldrig kommer att uppnå. På ModMed är servitören vänlig, korrekt och uppmärksam som en klassisk butler. Vi beställer jordärtskocksoppa med friterad ravioli fylld med getost och karamelliserat äpple (97 kr) till förrätt och risotto med confiterad anka, mango och vårlök till varmrätt (125 kr). Den hungrigare delen av oss väljer en 5-course set dinner (495 kr). Mer om de rätterna senare. Vi får först in en liten apertif med blomkålspuré. Den är mycket smakrik, god och retligt liten, precis som en aptitretare ska vara. Därefter kommer ett halvdussin skivor friskt vitt bröd som doppas i smaksatt olja och salt och peppar. Jordärtskocksoppan serveras samtidigt som helmenyns halstrade pilgrimsmusslor med en butternutsquashpuré och pancettakryddade krutonger. Den friterade raviolin ligger på botten av en i övrigt tom sopptallrik, men sekunden efter fyller servitören tallriken med len och god jordärtskocksoppa. Raviolin är annars inte så spännande som man skulle kunna tro (försök att dela en friterad pastakudde med sked) utan mest äppelsöt. Pilgrimsmusslorna är riktigt bra, med lätt stekyta på ena sidan och en creme med fyllig smak. En krispig yellofin tonfisk serveras med paksoi, limerisotto och parmesanbuljong. Tonfisken är perfekt men limerisotton aningen syrlig och mycket mastig, i alla fall för den som har tre rätter kvar att njuta…
Renkalvsinnanlåret kommer in samtidigt som risotton och bländar oss med sitt fina kött. Risotton med confiterad anka, mango och vårlök blir i kvällens smakkavalkad den tråkigaste rätten. En grötig risotto med fadd mangosvampsmak – kanske hade den passat bättre som smakportion istället?
I väntan på ostbrickan serveras vi en extrarätt till. Ett snapsglas till hälften fyllt av vaniljyoghurt och till hälften av riven frusen äppeldricka. Friskt, enkelt och passande efter varmrätterna.
Kvällens ostbricka är som en ostbricka ska vara och serveras med tomatmarmelad. Ostbricka känns annars en aning överflödigt i en femrätters som blir en sjurätters plus bröd, dricka och kaffe!
Cremebrûlé med smak av syltad ingefära serverad med citrus- och limesorbet avrundar kvällen på ett fantastiskt sätt. Att ta en sådan fulländad efterrätt som creme brûlé och lyfta den ytterligare flera snäpp med pepprig ingefära är verkligen lyckat.
Modmed är till för Linköpings verkliga matälskare – bra råvaror som är mycket väl tillagade i spännande kombinationer och snygga upplägg! Ambitionsnivån är hög och resultatet lysande. För att hitta ett motstycke till denna middag i Linköping får man gå på Grythyttans årliga besök på BK.
Vi får besöka ModMed fler gånger – om inte annat så för att nyansera oss en aning…

Förrätterna wonto (45 kr), en slags dumplingliknande knyten med kött- och grönsaksfyllning, och de vietnamesiska vårrullarna (45 kr) är lite ojämna i formen. Ibland är wonton bättre, ibland vietnemesiska vårrullar. Vi rekommenderar att man tar båda och delar. Den kinesiska vårrullen (30 kr) var vid vårt första besök en enorm skapelse med krispig yta och hyfsat innehåll. Vi rekommenderar ändå den vietnamesiska varianten.

Vietnamesiska friterade räkor med jordnötssås (89 kr) brukar för det mesta vara ett säkert kort. Saftiga räkor på ett spett med paprika och lök. Det kan det dock vara lite ont om grönsaker på spetten. Det förlåter vi gärna för det här är en utmärkt rätt. Såsen är mild, krämig och med en god jordnötssmak; räkorna har fin spänst och tillsammans med löken och paprikan bildar de en fin enhet. På restaurangen serveras denna rätt konstfullt upplagd. Wokade nudlar med grönsaker (48 kr) är en opretentiös och fräsh rätt.

Friterad glass är ett mäktigt äventyr vi nog gärna hoppar över i fortsättningen, men de friterade bananerna håller en helt OK standard.

Adress: S:t Larsgatan 12
Tel: 013-12 55 86

Ni kanske minns Sangria när det låg på Gamla
Tannerforsvägen? Med bra mat i en härligt myllrande loppismiljö och kitch
över väggar, bord och tak. Nu är lokalen ljus som en lunchrestaurang med
fejktegelstenar på väggen, Nokiabordsvimpel i fönstret och vi får dela bord
med ett annat sällskap. Servitören drar rutinmässiga vitsar som inte får oss att le
utan bara utbyta ögonkast. En av oss har dubbla gafflar istället för kniv
och gaffel. En annan får en mussla tappad på ärmen av servitören, utan nån
större åtgärd från hans sida. Vi beställer in fyra varmrätter och väntar i
en dryg halvtimme utan att det händer något. När vi ber om att få bröd medan
vi väntar (som de andra borden) försöker han först att kränga på oss
vitlöksbröd, för att sedan ändra sig med kommentaren ”Maten är här inom en
minut.” Ett par minuter senare undrar han om vi inte vill beställa nåt mer
att dricka i väntan på maten.

Men sen kommer maten – och den är ljuvlig. Den
ugnsbakade gösen är god, limesmörsåsen spännande och jordärtskockspurén
krämig (175 kr). Paellan är häftig, inte den minsta antydan till spansk
pyttipanna, utan här är stora fräscha skaldjur och bra smak på risröran med
kyckling, chorizo och oxfilé (195 kr). Tournedos (vi tog den blodig) med
smörstekta murklor (hade för mig att de var godare, men de var mest
skrynkliga svampar utan nån bestämd smak), halstrad anklever (själva
definitionen av ”smälta på tungan”), madeirasky, fondpotatis samt färsk
sparris är manna för själen. Den konjaksflamberade pepparsteken är lika bra
den, med en tre portioner stor potatisgratäng till (198 kr).

En trappa ner kan man sitta i en betydligt mysigare lokal och äta tapas.
Låter väl underbart? Men allt är inte tapas som glimmar. Sangria gör något
så osexigt som att servera tapastallrikar, dvs färdigkomponerade tallrikar
som står i disken upplysta med lysrör. Själva poängen med tapas är ju att
man ska beställa in lite olika billiga smårätter från en längre meny och
sedan sitta där med ett par vänner och ett par glas vin och småäta och
långprata!

Till Sangrias fördel måste sägas att det är stans mest familjeanpassade
kvalitetsrestaurang, med hiss och drivor av barnstolar. De 4-5
barnfamiljerna visade att det går att äta ute med barn en sen lördagkväll!

Rekommenderas, men med viss reservation for dålig service och omysig inredning

Betyg: svag fyra av fem möjliga.