Tropikhuset restaurang och café (***)

En lördag i trädgårdsföreningen med hela familjen avslutades på Tropikhuset restaurang och café. Restaurangen är lite annorlunda eftersom själva serveringen är inuti en glaspyramid fylld med tropiska växter. Det är väldigt skönt att komma in i det varma, fuktiga, tropiska klimatet efter att ha varit ute i höstkylan i trädgårdsföreningen. Min gissning är att denna restaurang bara kommer att bli mysigare att besöka ju mörkare och kallare det blir ute. De designade möblerna är gjorda i genomskinlig plast, till och med sofforna är av plast, troligen pga den höga luftfuktigheten som skulle förstöra både trä och tyger. Trots detta känns det mysigt och inte alls obekvämt att sitta till bords. Servicen är snabb och trevlig, även mot barngästen som får lite extra uppmärksamhet…

Kniv å Gaffel (***)

Efter teaterpjäsen en fredagskväll stannade vi till på Kniv å Gaffel för att ta en dessert. Den mysiga stämningen finns kvar, precis som för två år sedan då vi skrev vår senaste recension. Det känns hemtrevligt att krypa upp ibland kuddarna i soffan i fönstret och se ut i den regniga oktoberkvällen. Vi konstaterade att sedan rökförbudet på krogen har mysrökhörnan försvunnit och givit plats åt fler matgäster vilket sänker mysfaktorn bara en aning. Smolk i bägaren är också den höga ljudvolymen som är en kombination av dålig ljuddämpning i lokalen och ett glatt sällskap som envisas med att sjunga allsång.

Så till maten: vi beställer in ”Tre ostar med valnötschutney & grissini med 3cl. dessertvin 85.-” En smakfull tallrik med en grekisk parmesamliknande ost, carbozola och gorgonzola. Den grekiska osten är torr i typen och inte riktigt i min smak, de andra två är perfekta. Valnötschutneyn har en bra balans med tuggmotstånd i nötterna, sött och lite starkt. En ensam grissini är lite snålt till de starka ostarna, men dessertvinet och chutneyn hjälper till att bryta av smaken.

Servicen är bra och uppmärksam och det är inga problem när min vän vill byta ut en av sina ostar mot cambozola. Kort sagt är det mysigt och välkomnande på Kniv å Gaffel. Det är också ett av få ställen i Linköping där man faktiskt kan beställa riktiga tapas, dvs. man kan fylla bordet med rätter som går att dela på flera.

En mer utförlig recension gjordes 2004. Klicka här

Matprat Drar Igång Igen

Efter ett mycket långt sommaruppehåll har matprats recensenter bestämt sig för att fortsätta att recensera restauranger. Corren verkar ha lagt ner recensionerna, och det behövs fortfarande ett vakande öga på Linköpings restaurangscen. Rösta på nästa recension här till höger – så kanske vi recenserar just din favvorestaurang!

Le Bistro ****

Le Bistro är restaurangen för oss som tycker om fransk mat men anser att Parisiens (Linköpings första franska restuarang) matsedel och miljö inte har utvecklats de senaste decennierna. Le Bistros rätter är ingen lätt mat, men den är gjord med mer finess än Parisiens och miljön är mysig och avslappnad i den valvförsedda källaren – en miljö som för övrigt är raka motsatsen till kockarnas sommarprojekt Bysjökrogen i Åtvidaberg.

Konceptet är lysande: Emile och Fatima serverar den mat de själva älskar, men gör det bara om de hittar riktigt bra råvaror och har tid att laga dem tillräckligt kärleksfullt. Det innebär att allt på matsedeln inte går att beställa, vilket tydligt står skrivet i dess förord. Gästerna blir avväpnade från början och har därför inget emot det begränsade utbudet eller att vänta en stund. Tyvärr hinner vi ändå drömma oss bort och paxa de rätter vi vill ha innan Emile skär ner på alternativen, så förrätten hoppar vi över. För drygt 200 kronor får vi en Paris Classic: Cognacsflamberad oxfilé med fempepparsås, smörslungade grönsaker, färsk timjan och potatisgratäng. Inget att klaga på där; vackert upplagda grönsaker och lagom blodig oxe ligger på en härlig sås och potatisgratängen är krämig. Se emellertid förbättringsförslagen nedan! Lammkotletterna (220 kr) serveras med en confit av lök, aubergine, fikon och rostade grönsaker. Lika härlig den, som svenne behöver man varken salta eller peppra. Såsen är mycket god och smakrik, men vi saknade smak av fikonen som kunde ha varit fler. Vi väljer den lättaste(!) efterrätten, en ganska udda sådan: Île flottantes (85 kr) – flytande öar av sjudna maränger i ett hav av vaniljsås serverade med färska jordgubbar, blåbär och hallon plus lite bränt socker. Vi vet inte hur en sådan ska smaka, men den här var god, särskilt den rent gudomliga vanliljsåsen! Le Bistros cognacsflamberade crèpes är antagligen värda att rekommendera. De har gott rykte, men för att vara säker på att få smaka måste de beställas en dag i förväg.

Vi brukar sällan ge förbättringsförslag, men det kanske kan vara på sin plats i det här fallet, för le Bistro är en restaurang som ganska enkelt skulle kunna hamna i Linköpings restaurangtopp! 1. Meddela direkt vilka rätter på menyn som går att beställa. 2. Servera någonting extra. Vi är lättflörtade; hembakat bröd med olivolja, lite sallad, en amuse eller vad som helst – särskilt när väntetiderna kan variera en hel del. 3. Om inte belastningen är för stor, presentera maten för gästerna, det är den värd. 4. Dra ner på fettet. Det är ingen utmaning att laga god mat med mycket fett.

Magnolia ***

Magnolia har på ett år blivit ett naturligt val för den som vill äta lite bättre asiatisk cross-over. Bra läge vid Stora torget och samma lokallayout som Yogi och Sangria (dvs liten mysig sittbar där nere och restaurang en trappa upp). Skillnaden är att på Magnolia är matsalen stilfullt inredd och mer dämpad både när det gäller ljud och belysning. Stolarna är av den tunga, mjuka, draperade modellen. Vi kommer dit en fredagkväll utan att ha bokat i förväg och det blir snart fullt, men inte det minsta stökigt. En sjurättersmeny för strax under fyra hundra kronor och en mangosallad, ankbröst till huvudrätt och tryfflar till efterrätt beställs (totalt ca 350 kronor). Till det en Martini Rosso, husets rekommenderade vin, öl, och en espresso.

Personalen är trevlig och till en början snabb. Vi får in förrätterna på en kvart. Sedan händer något. Eller snarare inget. Vi väntar och väntar och efter fyrtio minuter meddelar vi att vi känner oss bortglömda. Det händer fortfarande inget, men så efter ytterligare en kvart dyker varmrätterna in. För det är liksom så det är. Magnolia har missat hela poängen med sjurättersmenyn och serverar istället rätterna två och två på samma tallrik. Smart ur personalsynpunkt kanske, men inte den service man väntar sig med en sjurättersmeny – då ska sju rätter serveras som pärlor på ett band. Annars kan man lika gärna göra ett tapasupplägg, vilket för övrigt hade fungerat utmärkt med den smårättscrossover som serverades.

Hur smakar då maten? Mangosalladen är inte jättespännande men god. Mango, papaya, kyckling och ruccola med en enkel dressing fungerar utmärkt att börja med. De först två rätterna är en vegetarisk maki (sushi) med soya/wasabisås – god standardsushi, köttfärsskivor med jordnötssås smakar en aning mer spännande. Rödbetssoppan med pilgrimsmussla saknar all antydan till rödbeta i både smak och färg, men är ändå en god och lagom stark tomatchilisås. Detta kompanjeras av en tigerräka på en liten hög tofu- och avokadotärningar.

Ankbrösten från Levire är riktigt bra, härlig smak och konsistens, lagom länge tillagade och serverade med en god apelsinplommonsås och jasminris. Lotuschipsen är fina (gjorda på lotusblommans rot), men smakar inget annat än friterat. Tonfisken är överkokt och lite stabbig.

Sjurättersefterrätten Grande innehåller lite smått och gott från köket, helt otajmade efterrätter (typ inlagda körsbär som ligger granne med inlagda päronskivor, ingefärsglass bredvid espressopannacota.

Varför får Magnolia bara tre stjärnor, trots mysig miljö, bra mat och skapliga priser? För att inte det bästa sällskapet i världen kan distrahera hungrande magar som väntar i ovisshet under en dryg timme mellan två rätter.

Texas Longhorn Smokehouse (****)

Äntligen! Nu har Texas Longhorn kommit till stan. Den första restaurangen öppnade
1994 på S:t Paulsgatan vid Slussen i Stockholm. I fredags öppnade
restaurangen på S:t Larsgatan/Storgatan i Linköping. Efter en helg
med kassarekord kom vi till restaurangen på måndagskvällen.

Miljön är Texasinspirerad, med tjurhorn på väggen, Texasflaggan
i taket och trevliga barbord där man ha lite opretentiöst barhäng – perfekt för att dricka margaritapitchers
innan maten. Ölen serveras i frusna glas med frosten fortfarande på – ett
måste för den äkta Longhornkänslan. Naturligtvis kan man även
få öl i sin pitcher.

ModMed (*****)

ModMed är tillsammans med Stångs PM & Co och Sture Mat och Inspiration de restauranger i Linköping som under 2004 och 2005 fått utmärkelser av bl a ”Vägarnas Bästa” samt ”Sveriges Bästa Bord”. Det är därför med smått pirr i magen som vi går hit. Att det inte blir oftare beror på den omysiga inredningen. Det är tio meter till taket och ljust som i en simhall – men å andra sidan är det så stilrent och modernt svenskt inrett att designsjälen får vinna över romantikern ikväll. På sommaren sitter man med skön utsikt över Stångån, men nu på vintern blir man istället själv objektet när joggande och hundrastande förbipasserande tittar in genom glasväggarna.

Vi slår oss ner och får från första sekund den bästa servicen. Helt underbart! Känns nästan overkligt i Linköping, där servitörerna generellt sett tror sig inneha ett högstatusyrke som gästerna aldrig kommer att uppnå. På ModMed är servitören vänlig, korrekt och uppmärksam som en klassisk butler. Vi beställer jordärtskocksoppa med friterad ravioli fylld med getost och karamelliserat äpple (97 kr) till förrätt och risotto med confiterad anka, mango och vårlök till varmrätt (125 kr). Den hungrigare delen av oss väljer en 5-course set dinner (495 kr). Mer om de rätterna senare. Vi får först in en liten apertif med blomkålspuré. Den är mycket smakrik, god och retligt liten, precis som en aptitretare ska vara. Därefter kommer ett halvdussin skivor friskt vitt bröd som doppas i smaksatt olja och salt och peppar.

Halong (****)

Halong är den nya vietnamesiska/thailändaren i stan. Maten är billig precis som på Sol och Ris. Halong ligger i en källare mittemot Frimurarhotellet, men låt inte lokalen avskräcka er. Här serveras utmärkt mat och avhämtningsmenyn är ett alternativ för den som bara vill ha god take-away.

Förrätterna wonto (45 kr), en slags dumplingliknande knyten med kött- och grönsaksfyllning, och de vietnamesiska vårrullarna (45 kr) är lite ojämna i formen. Ibland är wonton bättre, ibland vietnemesiska vårrullar. Vi rekommenderar att man tar båda och delar. Den kinesiska vårrullen (30 kr) var vid vårt första besök en enorm skapelse med krispig yta och hyfsat innehåll. Vi rekommenderar ändå den vietnamesiska varianten.

Vietnamesiska friterade räkor med jordnötssås (89 kr) brukar för det mesta vara ett säkert kort. Saftiga räkor på ett spett med paprika och lök. Det kan det dock vara lite ont om grönsaker på spetten. Det förlåter vi gärna för det här är en utmärkt rätt. Såsen är mild, krämig och med en god jordnötssmak; räkorna har fin spänst och tillsammans med löken och paprikan bildar de en fin enhet. På restaurangen serveras denna rätt konstfullt upplagd. Wokade nudlar med grönsaker (48 kr) är en opretentiös och fräsh rätt.

Friterad glass är ett mäktigt äventyr vi nog gärna hoppar över i fortsättningen, men de friterade bananerna håller en helt OK standard.

Adress: S:t Larsgatan 12
Tel: 013-12 55 86

Platå (***)

Platå (fd Platå, Svarta tjuren, Druvan och gud vet vad) rullar vidare i ny regi. Restaurangen har alltid varit helt OK, så det var med viss oro vi såg matsal och bardel byta plats den här gången. Men ingen fara på taket! När den nya alacartemenyn visade för höga siffror valde man att införa en helkul canapémeny och vips kan man få det som Sangria påstår sig ha men saknar, dvs smårätter! För 15 – 40 kr rätt beställer vi in saker i en härlig röra. Allt går inte särskilt bra med varandra, men det gör inget, för här kommer exotisk fruktsallad in på samma fat som inlagda champinjoner och champagnepaté. Spenatknyten och getostknyten samsas med kycklingvingar och paprikaaioli, medan gräddmusslorna blir granne med rökta räkor, humus och taboule. Vi kompletterar med ett par sorters bröd och några glas vin, hugger in på maten och pratar bort ett par timmar. På plussidan hamnar patén, spenatknytena, kycklingvingarna, rörorna och räkorna. Något tristare är getostknytena, musslorna och bröden. De platta, rullade bröden (vi beställde lökbröd – kan det ha varit det?) hade fungerat bra som tändved till öppna spisen. Den som är van vid att taboule är couscousbaserad får tji på Platå. Visst finner man couscous i salladen, men det är persiljan som dominerar stort. De beställda vindolmarna fick vi aldrig in, men det kompenserades av en rejäl överleverans, säkert fyra skålar, som skulle till grannbordet egentligen… Extra plus för att servitören uppmärksammade vår lilla bebis och viskade bort rökarna vid bordet bredvid.

Sangria (****)

Den här restaurangen är svårbedömd. Lokalen är tråkig, priserna moderata till höga, personalen klämkäck och tokstressad. Men maten får en att förlåta allt.

Ni kanske minns Sangria när det låg på Gamla
Tannerforsvägen? Med bra mat i en härligt myllrande loppismiljö och kitch
över väggar, bord och tak. Nu är lokalen ljus som en lunchrestaurang med
fejktegelstenar på väggen, Nokiabordsvimpel i fönstret och vi får dela bord
med ett annat sällskap. Servitören drar rutinmässiga vitsar som inte får oss att le
utan bara utbyta ögonkast. En av oss har dubbla gafflar istället för kniv
och gaffel. En annan får en mussla tappad på ärmen av servitören, utan nån
större åtgärd från hans sida. Vi beställer in fyra varmrätter och väntar i
en dryg halvtimme utan att det händer något. När vi ber om att få bröd medan
vi väntar (som de andra borden) försöker han först att kränga på oss
vitlöksbröd, för att sedan ändra sig med kommentaren ”Maten är här inom en
minut.” Ett par minuter senare undrar han om vi inte vill beställa nåt mer
att dricka i väntan på maten.